§ 159
Dassdörren är granne med köket.
Nisse Norén
(Avser Broder Tuck)
Scen 1
En station, ett tåg står i den dimmiga senhöstmorgonens fuktdrypande kyla och ångar, nyligen anlänt från nattens installning. På perrongen, spridda, ljusskygga existenser, knappt medvetna om att DN just delats ut i kvarteren kring Klara. Järnhästens destination; långt bort ("det vore lång väg att gå, därför har jag löst biljett, jag väljer att fly på enklaste sätt" – Torsson) mot ännu icke framsprungen horisont. Hukade under trötthetens tunga mantel äntrar de, en och en vagnarna, och sjunker ned i kontemplation.
Nästa scen
En arbetsplats långt hemifrån. Förskingringen ligger inte många avstånd därifrån, och scenen andas provinsiell futilitet. Här och där hörs människor prata, en person klädd i mörka byxor och ljus blazer far över scenen från höger till vänster, ögnandes ett logotypförsett ark med introvert blick. En kopiator står och väser och frustar utanför bild. En kraftig odör ligger över kontorslandskapet. Den omisskännliga lukten av papper, papper med tryck, papper med damm, papper i hög, och papper i lådor. Idiomet dessa pappersmänniskor frambringar är helt klart inte sprunget från Åsögatan. Vissa, till exempel tågkomna, personer undrar vad de egentligen gör, här, och nu.
Tredje scenen
Bilden är förändrad, tiden måtte ha tagit ett gigantiskt hopp, eller utvecklingen nått ett trappsteg, hittills obefläckat av gångna års curlingpjuck. Här hörs inte en, eller ens flera, urskiljningsbara stämmor, utan en kakafoni av röster, sammanvuxna i ett evigt crescendo, accelererande mot sennattens klimax, när de, än mer ljudliga, separeras av fluidums påverkan, då det de uttalar inte ens är koherent för den, vilken frambringat det. Tacksamma för denna vederkvickelse, både själsligt och somatiskt väl skiljda från platser utan namn i fjärran, sitter tre, nattens riddare, på barstolar och insuper atmosfärer, för att öka sitt inre tryck, att motstå påfrestningar från yttersidan. Riddare för en stund, medan de slipper att, likt zombies, kastas mellan ett vaket liv på platser de inte valt, och ett huvudlöst leverne på väg mellan eller från…
Ur denna tillvaro växte en gemenskap fram, tre män i ett tåg, svetsade samman under pressen från pendling. För att över huvud taget kunna andas tog de sin tillflykt till ökända hak, sjaskiga barer och pubar. Så, strax innan någon av dem höll på att knäckas, stod de utanför Limerick den 26 januari 1993 i vinterkölden, och vågade steget in, till värmen. Därinne, på numera klassisk mark, konstituerades det, vilket i den första förvirringen kallades Pendlarklubben Pendula. Redan under kvällens lopp, efter tillkvicknande och … så, kom dessa till insikt om att det ju var fråga om en Academie (§32). Senare i historien tillskapades även parallellogen Nykterheten, Very Odd Fellows m.fl.
Efter detta klockslag i tidsrymdens flerdimensionella bollplan, eftersträvades att med någon typ av kontinuitet (dis-, för att nämna ett exempel ur den digra högen) anordna möten i academiens namn. Framför allt har trycket varit stort att få till dylika på årsdagarna av tillkomsten. Vid dessa har den samlade visheten och clairvoyancen fått medlemmarna att producera bon mots och tankespår i paragrafers form, beskrivandes allt och alla i medlemmarnas liv. Ett exempel på ett mötesprotokolls inledning finnes här:
§ 163
Det är sorgligt att nostalgi inte håller.
§ 146
Amor vincit omnia - när då? Svar till: Förväntansfulla riddare.
§ 101
De tusen ölens logik säger oss att aldrig har nutiden varit oss så nära som nyss (ett swoosh i örat).