FÖRORD
KARTA : Salems större jordbruksfastigheter och torp 1880
1 INLEDNING
1.1 Syfte
1.2 Tillvägagångssätt
2 BAKGRUND
3 ÄGANDEFÖRHÅLLANDEN I SALEM
3.1 En kort översikt
3.2 Torplandskapet i Salem 1650 - 1700
3.2.1 Antal torp i Salem 1550 - 1910
3.3 Om byordningars avsaknad
3.4 Laga skiftet i Talby - torpare i kläm
3.4.1 Bakgrund
3.4.2 Skiftet
3.4.3 Långsiktiga verkningar av skiftet
3.5 Förutsättningarna för jorbrukets mekanisering -
de obesuttnas
dagsverkssysslor
4 DEFINITIONER AV SOCIALA GRUPPER OCH
SOCIAL
STATUS INOM GRUPPEN OBESUTTNA
4.1 Allmän genomgång av kategorier
4.2 Definitioner och social
status samt källkritiska
aspekter
4.3 Olika sociala gruppers rörlighet geografiskt
4.4 Delsammanfattning
4.5 Salemmaterialets
befolkningskategorier i urval
och i relation till
kap. 4 - 4.2
4.6 Exempel på de
obesuttnas levnadsförhållanden -
Vällinge gårds
torpkontrakt 1850 - 1856
4.6.1 Kommentarer samt olika former av dagsverken
4.7 Källkritiska aspekter
på undersökningens
husförhörslängder
5 BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN 1850 - 1910
5.1 I Sverige
5.2 Stockholm - en expanderande magnet
5.3 Befolkningen i Salem 1900 - 1910
5.4 Salemsbygdens
obesuttna befolkningskategorier
1860 - 1910
5.5 Järnvägen och hantverkare - Salem växer
6 TORP SOM BEBYGGELSEKATEGORI
6.1 Torp som kameral och ekonomisk enhet
6.2 Byggnadsteknik och material
6.3 Torpens planlösningar
7 MÄLARLÄNENS TORPARE
7.1 Situationen 1870 - 1910 enligt torpkommisionen
7.2 Torpens tillbakagång
7.3
Förändringar 1860 - 1910 avseende salemstorpens
befolkningskategorier
7.4 Torp i Salem 1880 - 1910. Kartredovisning
8 SLUTORD
9 SAMMANFATTNING
10 NOTFÖRTECKNING
11 KÄLLOR OCH LITTERATUR
12 FIGURFÖRTECKNING
13 BILAGA
Torpkontrakt samt
husesynsprotokoll
SALEMS STÖRRE JORDBRUKFASTIGHETER OCH
TORP
1880
Fig.1. Karta över Salems större jordbruksfastigheter
samt torp
år 1880. Torpen belagda som brukningsenheter enligt husför-
hörs längden 1880, Salems socken. (SCB:s arkiv, Stockholm.)
För uppgifter om torpnamnen, se sid 47. Underlag: Topograf-
iska kartan.
1 Bergaholm
2 Edeby
3 Fågelsta
4 Hallinge
5 Högantorp
6 Ladvik
7 Skårby
8 Uttringe
9 Vällinge
Större
jordbruksfastighet här definierad som säteri eller herrgård,
enligt Stockholms länskalender 1865.
1 INLEDNING
1.1 Syfte
Syftet med föreliggande uppsats är tredelat. Den avser att diskutera gruppen av obesuttna och dess sammansättning men även visa på deras bosättningar i Salem; var deras bostäder legat och hur de kan ha sett ut. Tonvikten är dock lagd på torparklassen, som ju utgjorde en icke ringa del av de obesuttna. Slutligen vill uppsatsen redogöra för en del av de källkritiska problem som finns vid fastställandet av social status för de olika grupperna av obesuttna.
Från kulturminnesvårdssynpunkt anser jag det viktigt med förståelse för de obesuttnas levnadsvillkor, gruppens framväxt och tillbakagång. Detta som en grund för kommande bevarandevärderingar och beslut. I Salem är det de obesuttnas bosättningar som tillsammans med herrgårdsbebyggelsen har satt sin prägel på landskapet - där kom de att utgöra två extra tydliga poler, eftersom byarna efter säteribildningarnas tid under 1600-talets andra hälft här haft en ringa utbredning.
1.2 Tillvägagångssätt
Mina huvudsakliga källor när det gäller beskrivningarna av Salems torpare och övriga obesuttna har varit husförhörslängder för åren 1860, 1870, 1880, 1900 samt 1910. Utdrag ur dessa har studerats på Statistiska centralbyråns arkiv i Stockholm. Från längderna har hämtats uppgifter om vilka som stått registrerade som torpare de aktuella åren. Jag har även noterat fastighetsnamn (möjligt fr. o. m. 1880), huvudman (hushållsföreständare), hushällsstorlekar och kategoribestämningar - torpare, drängar, inhysehjon etc. Antalet pigor har ej noterats. Förutom drängar och statdrängar har övriga grupper tillhörande säteriernas/storgårdarnas hushåll ej noterats, dvs hantverkare, inspektörer etc.
På Stockholms Stadsarkiv har jag använt mig av Vällinge gårds arkiv. Där har jag gått igenom fem torpkontrakt och ett husesynsprotokoll som får exemplifiera torparnas levnadsförhållanden.
För avsnittet om laga skiftet i Talby har jag som underlag använt en tidigare utförd grupprapport, i vilken jag deltog inom KMV-kursen. Uppgifterna har sedan kontrollerats i respektive källor; skifteskartorna före och efter laga skiftet tillsammans med skiftesprotokollen. Dessa lantmäteriakter återfinns på lantmäteriverkets arkiv i Stockholm.
Från Krigsarkivet i Stockholm har hämtats två kartor, upprättade av Generalstaben 1827 respektive 1892-1894, båda kartorna i skala 1:100 000. Vidare har häradskartan över Svartlösa härad av år 1906 inklusive beskrivning använts, tillsammans med ekonomiska kartblad över Salem 1950 och 1984. Slutligen har topografisk karta över Salem använts (1969). Dessa kartor har i huvudsak använts för att lokalisera och stämma av uppgifterna från husförhörslängderna. Givetvis berättar också kartbilderna om bebyggelseutvecklingen i Salem, och visar de facto vad som skett med bebyggelsens utbredning och tillbakagång.
Vad gäller de obesuttnas bosättningars konkreta utförande har jag bl. a. använt material från Topografiska arkivet på Nordiska museet. Där återfinns planritningar över gårdar och hus i Salem, flera av dem publicerade i Sigurd Erixons bok Den äldre folkliga byggnadskulturen i Stockholm. Likaså har jag haft hjälp av Stockholms fastighetskontors egendomsbyrås inventering av byggnader i Bornsjöområdet i Stockholms stads ägo, utförd 1960.
Den litteratur som kommit till användning har varit av mycket skiftande slag, varför jag inte vill framhålla någon särskild, utan hänvisar till uppsatsens käll- och litteraturförteckning. Litteraturen har till största delen utnyttjats för att kunna placera in Salems torputveckling i ett större sammanhang, främst regionalt.
2 BAKGRUND
I odlingslandskapet kan vi avläsa livsformen - spåren av det äldre odlingslandskapet berättar historien om folkets levnadsvillkor genom århundradena.
Vid 1880-talets början var 80% av Sveriges befolkning sysselsatta inom jordbruket och dess binäringar. Fram till första världskrigets slut sjönk andelen till hälften. Detta återspeglar en av de största förändringarna som ägt rum i Sverige. Landets ekonomiska och sociala struktur förändrades på ett revolutionerande sätt. Detta omvälvande skede sammanfaller i tid med uppsatsens undersökningsperiod.
Här i Sverige, liksom i Norge och Finland, finns det faktiskt färre gamla byggnader bevarade än i andra länder i Europa. Detta kan kanske låta förvånande men förklaringen ligger i att vårt huvudsakliga byggnadsmaterial har varit trä. Trähus känner många fiender; fukt, röta och skadeinsekter de farligaste, bortsett från de eldsvådor som genom vår historia framför allt har drabbat våra städer. Vår bondebebyggelse har inte i lika hög grad som ståndsmässiga byggnader blivit bevarade för kommande generationer. Förutom tidens gnagande tand har de också genomgått otaliga ombyggnationer för att motsvara de olika krav som ställts på dem under olika epoker.
Idag har de flesta av oss en föreställning om det typiska torpet som en faluröd liten stuga med vita knutbrädor, vita fönsterbågar och belägen i en liten backe vid skogsbrynet. Tidsmässigt hör den bilden hemma först i det sena 1800-talet och i början av vårt sekel. Vad som felas i denna bild är bl.a. de andra byggnader som varit nödvändiga för att kunna livnära sig på en jordbruksfastighet av torptyp. Vanligtvis ingick åtminstone en bod, fähus, stall, loge, svinhus och hönshus. Det är också dessa hus som i så många fall har försvunnit, då de inte längre fyller någon funktion efter det att torpet har förlorat sin jordbruksanknytning.
Den tidsperiod uppsatsen behandlar omfattar såväl torpens numerära glanstid som deras stadiga nedgångstid, vilken förmodas börja åren efter 1850. Denna s.k. torpdöd är ingenting speciellt utmärkande för Salem utan har sina motsvarigheter i övriga delar av Sverige under ungefär samma tid, med norra Sverige undantaget.
9 SAMMANFATTNING
Det var mellan bönder och obesuttna som den viktigaste sociala skiljelinjen gick. Att vara obesutten innebar att inte äga någon jord. John Granlund (tidigare professor i etnologi i Stockholm) har karaktäriserat de obesuttna som "...främst jordlösa arbetstagare, som genom avtalsenligt arbete vinna sin huvudsakliga utkomst i ett bondesamhälle utan att vara tjänare i husbondens familj." Vad gäller definitioner menar Granlund att det inom gruppen av obesuttna finns kategorier som ger upphov till problem, men att vissa, t ex dagsverkstorpare och gärningsman, låter sig någorlunda tydligt avgränsas.
Förklaringen till att det under 1700-talets senare del och fram till mitten av 1800-talet växte fram en stor grupp obesuttna har sin grund i att tidigare folkökningar hade varit långsammare; befolkningsökningarna i byarna hade i stort sett kunnat inrymmas inom böndernas klass. Landsbygdens underklass uppstod delvis genom att ogifta släktingar och andra egendomslösa personer, som bodde på jordägarnas gårdar och ingick i deras hushåll, kom att bilda familjer och matlag utanför gårdarna. I huvudsak räknar man med fyra kategorier av obesuttna: torpare, backstugusittare, inhysefolk och tjänstefolk. I Salem har jag dessutom medräknat statarna och deras föregångare stattorparna.
Generaliseringar om de olika kategorierna ingående i gruppen av obesuttna visar sig mycket svåra att göra, vad gäller deras storlek, arbetssituation och egendomsförhållanden. Deras villkor har alltför mycket skiftat i tid och rum. Vad gäller källmaterialet (det kamerala) så dras gränserna kategorierna emellan osäkert eller inkonsekvent åtminstone fram till mitten av 1800-talet, enligt Rolf Adamsson. Däremot fann Christer Winberg överensstämmelsen vara god mellan kameralt (mantalslängder) och kyrkligt material (husförhörslängder etc.) avseende befolkningsantalet, åtminstone för områdena i hans undersökning.
Den sociala hierarkin i Salem ger bilden av två poler snarare än den mer "klassiska" pyramiden p g a frånvaron av (i stort sett) självägande bönder. Denna bild står sig åtminstone fram till sekelskiftet 1900, då Rönninge har börjat att exploateras.
Salems torplandskap etablerades under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet. Det är också under denna tid som säterierna anläggs, främst under senare delen av 1600-talet. Som en följd härav anläggs många torp. Deras antal tycks ha nått sitt maximum åren kring 1850, då de uppgick till 89 stycken, fördelade på i huvudsak nio större jordbruksfastigheter (säterier/herrgårdar).
Södermanland är det län av mälarlänen som har minst antal kända byordningar. Detta kan ses som ett uttryck för den starka säteribildning som kom att ske i Södermanland. Salem, som tillhör Stockholms län men landskapet Södermanland, får räknas som typiskt inom Södermanland med tanke på den mängd säterier som återfinns inom Salems kommun.
Salems torpare var till allra största delen dagsverkstorpare; de hade att utföra ett i kontrakt bestämt antal dagsverken av skilda slag. Dessa utfördes som betalning för upplåtelsen av torpet och den jord som hörde till samt för de varor in natura, främst säd, som jordägaren höll med.
Husförhörslängderna berättar i flera fall om att torpare har fungerat som kyrkvärdar, en syssla som brukar räknas till förtroendeuppdragen i socknen.
Torpens nedgångsperiod i Salem börjar åren efter 1860. Då minskar torpen med 30 stycken på tio år. Nästa stora nedgång sker mellan 1880 och 1900. På dessa tjugo år minskar antalet med 29 torp. Orsakerna till detta ger mitt material inget egentligt underlag för att diskutera. Däremot var torpens allmänna tillbakagång i Sverige, enligt torpkommisionen som tillsattes 1909, ett utslag av främst två faktorer; dels den allmänna och sociala utvecklingen (penninghushållningen och självständighetssträvanden) och dels med den särskilda karaktären av torpinstitutionen.
Avslutningsvis kan man konstatera att Salems torp har utnyttjats till boställen inte enbart för torpare, utan även för andra obesuttna befolkningskategorier. De torp som inte brukades har kunnat användas som bostäder till stattorpare, statdrängar och inhysefolk. 1900 beboddes två f d torp av just inhysefolk, som på detta sätt utgjorde två enskilda hushåll.
Det har visat sig att torpen under de sextio år som min undersökning har inkluderat, har hyst obesuttna och hantverkare, fr. o. m. sekelskiftet även arbetare, t ex jordbruksarbetare. Flyttningsmönstret (rörligheten) mellan torpen i Salem tycks ha varit omfattande, sett till torpkontrakten för en del av torpen under Vällinge gård samt kartan över torpens brukningskontinuitet 1880-1910.
Åren kring sekelskiftet 1900 köpte Stockholms stad de s k "Bornsjöegendomarna". Idag omfattar området 5000 hektar mark/vatten. Detta köp medförde för bebyggelsens del en viss utarmning men samtidigt kom en stor del av bebyggelsen att bevaras för framtiden. Den bebyggelse som skattade åt förgängligheten var i första hand den som grupperade sig närmast runtom sjön. Avsikten med Stockholms stads köp av marken var att dess vattenverk ville försäkra sig om vatten till Norsborgs vattenverk som invigdes 1904.
Stockholms VA-verks stora markinnehav runt Bornsjön har haft en positiv effekt sett ur kulturminnesvårdens synvinkel. Det har bl. a. medfört att ingen fast fritidsbebyggelse har kunnat etablera sig där. Områdets känslighet har medfört att ingen exploatering av marken är möjlig; den befintliga bebyggelsen är i praktiken väl skyddad.
Idag återstår tretton torp (boställen som någon gång har brukats som torp), enligt den av KMV-kursen utförda inventeringen. Dessa torp utgör inom kommunen de sista exponenterna för den 400-åriga torpkulturen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Otryckta källor
Lantmäteriakter
1801 (Salem 33), 1840 (Salem 43).
Skiftesprotokoll
Beskrifning öfver Laga Skiftes Förrättningen Thalby. Upprättad år 1840...
Ägareförteckning och taxeringslängd öfver inägorna till No.1, samt öfver alla
ägorna till No 2 Thalby...
Delningsbeskrivning vid Laga
Skiftesförrättningen uti Thalby i Stockholms län, Svartlösa härad och Salems socken,
upprättad år 1840.
(Lantmäteriverkets arkiv, Länsstyrelsen i Stockholm.)
Uppmätningar
Ängstugan
Verandan
Fiskartorp
Kolbotten
(Nordiska museets topografiska arkiv; Södermanland.)
Husförhörslängder
1860, 1870, 1880, 1900 och 1910, Stockholms län, Svartlösa härad, Salems socken.
(Statistiska centralbyråns arkiv, Stockholm.)
Vällinge gårds arkiv, vol. IV "Lägenheter och fiske"
Torpkontrakt 1850 - Verandan
1854 - Verandan
1856 - Verandan
1856 - Ängstugan
1856 - Brink
Husesynsprotokoll
1857 - Ängstugan
(Stockholms stadsarkiv. )
Inventeringar
Fornminnesinventeringen, rev. 1980.
Stockholms fastighetskontors egendomsbyrå; inventering av byggnader i Bornsjöområdet i Stockholms stads ägo, 1960.
Stockholms universitet, kurs i kulturminnesvård; inventering av all bebyggelse i norra Salem, 1986.
Tryckta källor
Kartor
Ekonomiska kartblad Salem, 1950 och 1984.
Generalstabens kartor: "Första
hemliga plåten." (Top.) 1827.
Skala 1:100 000.
Karta Salem (Top.) 1894. 1:100 000. Krigsarkivet, Stockholm.
Häradskarta (Svartlösa), 1906. Inklusive beskrivning.
Litteratur
Adamsson, R., Kamerala källor rörande sysselsättning och bosättning. Bebyggelsehistorisk tidskrift 5/1983.
Adaxnsson, R., Sverige innan industraliseringen. Fataburen, Stockholm 1982.
Arnstberg, K-O Datering av knuttimrade hus i Sverige. Stockholm 1976.
Backlund, A-C., Agrar bebyggelse, gästgiverier, handelsbodar och den offentliga värdens byggnader. Stockholms uriversitet, Kurs i kulturminnesvård 1982/83. Stencil.
Bielke, N., By-Ordning för (...) sochn, ... Strengenäs 1764.
Bringéus, N-A., Byggnadsskick (Arbete och redskap, red. Bringéus, N-A.) Tredje uppl. Lund 1976.
Carlsson, E., Salems kulturlandskap år 1700. Dess framväxt och organisation, med tonvikt på bebyggelse och markanvändning. Kurs i kulturminnesvård, Stockholms universitet 1985/86. Stencil.
Collmar, M., Trafikleder- och kommunikationer.(Salemsboken, red. Blomberg, K.) Nyköping 1973.
Edling, B., Agrar bebyggelse i Grödinge. Kurs i kulturminnesvård 1982/83. Stockholms universitet. Stencil.
E2in, W., Byordningar från mälarlänen. Uppsala,1982.
Emigrationsutredningen, bilaga V. Stockholm 1909.
Elgeskog, V., Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skiftet. Stockholm 1945.
Erixon, S., Byalag och byaliv. Utg. av S. Erixonkommitten. Stockholm 1978.
Erixon, S., Den äldre folkliga byggnadskulturen i Stockholm. Stockholm 1941.
Erixon, S. Svensk byggnadskultur. Stockholm 1947.
Erixon, S., Ljung, S. Svenska byordningar. Stockholm 1954. Skrifter utgivna av Samfundet för svensk folklivsforskning.
Franzon, S., Bebyggelseutveckling och ägostruktur i Salem. En studie i fyra tidssnitt: 1550-1650-1750-1850. Kurs i kulturminnesvård, Stockholms universitet 1985/86. Stencil.
Gadd, C-J., Järn och Potatis. Jordbruk, teknik och social omvandling i Skaraborgs län 1750-1860. Göteborg 1983.
Granlund, J., De obesuttna. Stockholm 1945?
Gustafsson, G., Biörnstad, A., Skansens handbok i vården av gamla byggnader. Stockholm 1981.
Hellspong, M., Byar och herrgårdar. (Land och stad.) Stockholm 1977.
Husen på malmarna. Stockholms stadsmuseum 1985.
Jacobsson, B., Nils Månsson Mandelgren. Malmö 1984
Jansson, M. Soldattorpet (Boken om Skansen, red. Baerendtz, N-E.) Belgien 1980.
Johansson, I., Den stadslösa storstaden. Uppsala 1974.
Kunglig förordning angående "Lanternors eller lysande Lyktors inrättande här i Stockholm. 1749.
Larsson, J., Industralismens förutsättningar i Sverige 18501914. Råvaruhantering och f'dretagarverksaxnhet i Sverige från medeltid till modern tid. Vägledning för upprättande av regionala kulturminnesvårdsprogram. Riksantikvarieämbetet 1979? (Bilaga 3:2.)
Lo-Johansson, Liman-Jansson, Statarlängan från Berga. Andra uppl. Jönköping 1975.
Mattson, R., Jordbrukets utveckling i Sverige. Aktuellt från Lantbruksuniversitetet 344. Uppsala 1985.
Mellander, F., "...en mycket tienlig och beqwäm ström...". Kurs i kulturminnesvård, Stockholms universitet 1985/86. Stencil. (Vällinge gård o. bruk 1535-1900.)
Nilsson, N., Byggnadsvård på Julita gård. (Fataburen 1974.) Stockholm 1974.
Nordisk familjebok, andra uppl. Stockholm 1904-1921.
Norborg, K., Nordström, 0., Sporrong, U., Östman, P., Svensk landsbygd. Kulturgeografiska studier av markanvändning, bebyggelse och miljö. Kungälv 1979.
Nordström, A. Ordens makt. Meddelanden från Stiftelsen Stockhcl-.@,s läns museum. 3/1983.
Pipping, G., Ur mått- och justeringsväsendets historia. (Daedalus 1968.) Stockholm 1968.
Rosén, S., Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering. Stockholm 1984.
Stockholms länskalender åren 1865, 1903 och 1918.
Svanström, I., Torpare. Helsingborg 1975.
Svensk, R., Banvakter. En studie från senare delen av 1800-talet till omkring 1930 över ett järnvägsyrke. C-uppsats, Inst. f. folklivsforsk. 1980. Stencil.
Winberg, C., Folkökning och proletarisering. Lund 1977.
12 FIGURFÖRTECKNING
1 Salems större jordbruksfastigheter och torp 1880
1a Antal torp i Salem 1550-1910
2 Antal kända byordningar i mälarlandskapen
3 Antal brukningsytor åker/äng 1801
4 Antal brukningsytor åker/äng 1840
5 De obesuttnas inbördes socio-ekonomiska förhållanden
6 Antal drängar 1860/1870/1880
7 Antal torpare 1860/1870/1880/1900/1910
8 Befolkningskategorier 1900 boende i torp
9 Antal torp (brukningsenheter) 1900
10 Antalet hantverkares utveckling i Salem 1870 -1910
11 Antalet hantverkare fördelade på olika yrkesgrupper 1910 i Salem/Rönninge
12 Plan över torpet Lövängen, Julita gård
13 Knutar
14 Planlösningar för torp och mindre boställen
15 Planlösningar för enkelstugan
16 Antal
torpare enligt manliga huvudpersoner förtecknade i husförhörslängderna.
Hela riket 1870-1900
16a Minskningen av torp i mälarlänen
17 Antal torpare i Salem 1870-1910
18 Tabell över arrendeformer, mälarlänen 1910
19 Tabell över torpstorlekar avseende arealen 1910 i mälarlänen
20 Herrgårdens folk i produktionen samt extern arbetskraft
21 Statorganisationen vid Berga säteri 1880
22 Torpens brukningskontinuitet 1880-1910
23 Antal torp (brukningsenheter) 1880
24 Dito 1900
25 Dito 1910
26 Kvarvarande torp i Salem 1986
Bilaga
TORPKONTRAKT SAMT HUSESYNSPROTOKOLL FÖR ÄNGSTUGAN
Den 18 februari 1856 tecknar sig lantbrukaren Anders Granström på torpet Engstugan (Ängstugan). I stora drag återges kontraktets innehåll nedan med normaliserad stavning.
1o Granström har att göra tre dagsverken per vecka med egen kost. Två av dessa är betalning för torpet och det tredje mot erhållande av tvenne tunnor spannmål; hälften råg, hälften korn. Dagsverkena utförs på anvisade platser och utmärkta dagar eller (förf. markering) "...på hvilken dag i veckan han blifwer kallad." Dessutom skulle 12 hjälpdagsverken årligen utföras under hö- och sädesbärgningen.
2o Klockan fem om morgonen börjar dagsverksarbetena. Vid mörkare årstid senare allt efter tjänlig väderlek. Granström får inte i sitt ställe sända "...gossen, eller sådane, vars krafter inte räcker till för ett karldagsverke. Sker detta skall torparen påföljande dag arbeta igen det förlorade dagsverket." Detta gäller även om Granström uteblir utan orsak. För hjälpdagsverken och kvinnodagsverken betalas 16 shilling om sommarmånaderna och 12 de övriga efter årstidernas beskaffenhet. För minderåriga utgår betalning allt efter deras förmåga.
3o S. k. extra dagsverken skall av torparen förrättas på kallelse på egen kost till förrättande av gårdens påkallade arbete emot 24 shilling R g (riksgäld, dvs. Riksgäldskontorets sedlar, vilka hade 50% lägre värde i förhållande till banko (mynt) från Riksens ständers bank) sommartid eller efter årstidens beskaffenhet. Alla som bebor torpet är tvungna att vid brådskande göromål åtfölja denna kallelse.
4o Torparen är förbjuden att utan verkställd avsyning hugga i skogen. Gör han det ändå, är han tvungen att själv meddela detta.
5o Han får inte bränna
svedjeland eller jord utan inhämtat tillstånd.
6o Torpkontraktet får inte överlåtas, ej heller får personer låta
mantalsskriva sig
eller bo i torpet som inte är "…i åboens eget
bröd."
Detta kontrakt gällde fr. o. m. mars 1857. Brast torparen i någon av de uppräknade punkterna hade han att avflytta i mars påföljande år.
Plan av Änstugan under Vällinge
i Salem. Manbyggnaden uppförd
av tegel. A = kök, B = kammare,
C = förstu, D skafferi med stege
till vind en. Ur S. Erixon Den
äldre folkliga bebyggelsen i
Stockholmstrakten, 1941.
Tvärsektion av manbyggnaden vid
Ängstugan under Vällinge. Med
takstol. Ur S. Erixon Den äldre
folkliga bebyggelsen i
Stockholmstrakten, 1941.
För torpet och dess inneboende jordbrukare Granström finns även ett husesynsprotokoll bevarat och återges i sin helhet.
"År 1857 den 31 mars förrättades husesyn vid torpet Engstugan under Welling(e), Salems socken och Svartlösa härad; och voro hervid närvarande: Å jordägarens vägnar, inspektor Lindberg och tillträdande torparen A. Granström. Synen företogs och aflopp som följer.
1. Manbyggnad af tegel, undertak af bräder. 17 alnar 15 tum lång, 10 anlar 8 tum bred. Innehåller förstuga, ett större och ett mindre rum.
Golvet i förstugan omlägges för 1 40
2ne dörrar repareras 16
Golfvet i det större rummet rep. hvartill
åtgår 2 alnar plank 2
Spik och arbetslön 1 24
Till bakugnens reparation åtgår 100
mursten 3
Arbetslön och kalk 3
Nytt spjäll 32
Kostnad 12 riksadaler, 16 shilling
Mindre rummet utan anmärkning.
2. Ladugårdsbyggnad av timmer under tak av halm. 9 alnar 5 ALN lång, 9 alnar 5 tum
bred.
Nya syllstockar erfordras som hemforslas
och inlägges 2
Å taket upplägges 3 tjog halm 12
Arbetslön 1 16
6 alnar plank erfordras till förbätrande af botten-
i ladugården, kostar med arb. lön 4 32
Kostnad 20 riksdaler
3. Loga med 2ne golf och foderlucka, under
tak af bräder. 35 alnar 17 tum lång, 9 anlar 4 tum bred.
Ny syll å södra gafveln insättes 2
Knutarne å dito panelas med 1 tolfft bräder 3
Spik och arbetslön 1 32
Kostnad 6 riksdaler, 32 shilling
4. Gärdesgårdar nystängas 40 famnar 3 16
Öfverstöras och stångdrages 1 16
Kostnad 4 riksdaler, 32 shilling
Total summa 43 riksdaler, 32 shilling
Att sålunda vara befunne synadt och värderat betyga
Lindberg Inspektor
J. Andersson
Nämndeman
Kommentarer till husesynsprotokollet
Husesynsprotokoll är en mycket värdefull kulturhistorisk källa. Dessa finns bevarade från hela riket under skilda perioder och ger oss ett material som har mycket att berätta om våra olika landsändars byggnadskultur.
Rymdmåttet en tunna är lika med 14696 liter. Eftersom det mättes med råga blev den uppmätta varumängden större. Exempel: I tunna ärtor motsvarade 156 liter.
Ytmåttet tunnland motsvarade 4 936 m2, vilket var lika med 32 kappland. 1 hektar motsvarar alltså ca 10 000 m2, dvs ca 2 tunnland.
Källa: Pipping, G., Ur mått- och justeringsväsendets historia, publicerat i Daedalus 1968, sid. 64ff.
En aln motsvaras ungefär av 60 cm, tidigare avståndet från armbågen till lillfingerspetsen.
I mälarlandskapen producerades det medeltida tegelformatet 28x14 x8 cm, s k stortegel, ända fram till slutet av 1920-talet. Lokala mindre variationer i storleken förekom. Efter 1930 kom det nuvarande formatet 25x12x7,5 cm.
Den mest utsatta delen i en bakugn är valvet eller "taket", eftersom värmen strålar uppåt. Därför kan man förmoda att det var denna del av bakugnen som behövde repareras. 100 mursten med stortegel skulle t. ex. vara tillräckligt för att reparera takvalvet. Källa (tegel): Fataburen 1982.
Ladugården behövde en ny syllstock, dvs. den stock som låg nederst i huset. Det var syllstockarna som mest var utsatta för rötskador, eftersom de låg närmast marken. Förmodligen stod ladugården på en enkel stengrund, där det var de fyra hörnstenarna som tog emot tyngden. För att lyfta bort de gamla syllstockarna användes kilning eller lyftning med hävstång. Arbetet utfördes lämpligast på vintern, när den frusna marken gav spjärn not hävstången. Gällde det nya syllstockar på ett boningshus undvek man säkerligen vintertiden pga. kylan.