perspektivk | ||||
SEKTION 1
|
"At the moment it's just a Notion, but with a bit of backing I think I could turn it into a Concept, and then an Idea." Woody Allen SEDAN LÄNGE PÅGÅR ett tankearbete kring ett tilltänkt forskningsarbete om byggnadsminnen, dvs byggnader som givits ett starkt lagskydd enligt kulturminneslagen. Dessa hus får inte rivas eller på annat sätt förändras - de ska tillsammans utgöra ett tvärsnitt på svenskt byggande i olika samhällsklasser från olika historiska epoker. Under rubriken Perspektiv K kommer delar av materialet att fortlöpande presenteras.
Det immateriella må sakna fysisk utsträckning i rummet men är ingalunda osynligt och bör tillmätas lika stort värde som objektet i sig för förståelsen av helheten i t.ex. en byggnadsminnesmiljö. Orvar Löfgren har hävdat att känslor är dynamit. En myckenhet av den varan finns hos alla och envar när det gäller något så fundamentalt som vår gemensamma, byggda miljö. Alla har vi ett eget förhållande till den, något vi tvingas till om inte annat så för att kunna orientera oss i verkligheten. Något om alla de känslor, värderingar och förhållningssätt som finns men sällan kommer till yttryck i den offentliga hanteringen av våra byggnadsminnen syftar denna undersökning till att redovisa och diskutera.
|
"Varför ska mitt tak vara rött när jag vill ha det svart?" Sådana frågor ställs ofta till oss kulturmiljövårdens Don Quijoter. Jag har varit en del av den professionella kulturmiljövården i mer än tio år. Jag har försökt skapa "hållbara" byggnadsminnen, bestämt vilka takmaterial folk skall ha på sina hus, om de skall få bygga till ett garage på tomten i det fall där finns en fast fornlämning etc. Sådana till synes enkla frågor om varför och varför inte får en att då och då stanna upp för att själv ställa frågan av typen "Voffö jör ja på detta viset?" Strävan att reproducera liv ligger mycket djupt i den mänskliga kulturen/naturen. Kulturmiljövården kan ur en aspekt betraktas som en förlängning av självbevarelsedriften. Det finns ett drag av strävan efter odödlighet i verksamheten. Längtan till en förlorad tid - uttryckt i nostalgibegreppet - ser jag som en intressant faktor i sammanhanget och dess implikationer även i kulturmiljövårdens vardagsarbete. Nostalgi kan ses som en form av regression i jagets tjänst och bör ges ett värde som en faktor ytterst central för att ge människan vila från vardagsvärlden och dess krav. Vardagens praxis inom kulturmiljövården är inte alltid densamma som den centralt givna. Dagliga bedömningar och värderingar utifrån en ibland subjektivt färgad kunskap och bristande underlagsmaterial skapar under hand ett stundom berättigat tvivel hos både handläggare och ägare till en kulturmiljö. Utan liknelser i övrigt mellan Astrid Lindgrens underjordiska och antikvarier så finns det ett drag hos oss som gör att vi riskerar att ta över sidor hos de underjordiska i så motto att vi gräver ner oss inom vårt område med dess praxis och giltiga lagrum vilket med tiden ökar avståndet mellan "oss" och "dem" när det gäller synsätt och värderingar av en kulturmiljö. Detta sagt å ena sidan. Å andra sidan har vi ju alla en tät kontakt med en mångfald av ägare och brukare av kulturmiljöer som en viktig och dynamisk motvikt. Men frågan som kvarstår är i hur hög grad vi låter oss påverkas av de synpunkter vi får? Frågan om varför vi "jör" på ett visst sätt måste hela tiden ställas på nytt. Och vi skall inte bli förvånade om vi vid olika tidpunkter får olika svar. |