Ibland minns man nästan som det var... men aldrig exakt... Peka och se!

FRÅN LANDSVÄGEN hade han kommit gående, först genom skogen och sen stigen upp för backen mot den stora apeln. Sen hade han gått fram till stugan och försiktigt knackat på finingångens glasveranda,
men ingen hade öppnat. Sen hade han gått runt huset och knackat på köksdörren. Sen hade han ställt sig på jordkällartaket och glott mot solen till dess han upptäckt att han frös om fötterna. Han hade då tänkt hänga sladden på köksdörren och gå därifrån tillbaka till sin bil, men märkt att köksdörren var olåst. Han hade gått igenom huset. Det vill säga att han gått in i köket och fram till dörren till
svalrummet och funnit den stängd. Sen hade han gått igenom kammaren och ut finingången, alltså glasverandan. I den lilla tomma kalla glasverandan hade han vänt och gått in i den konstiga förstugan,
som nästan var lika stor som kammaren, och där var dörren till svalrummet också låst. Det var det rummet han trodde han skulle in i.

Stig Claesson
(På palmblad och rosor, 1975)

<<< B >>>