Strindberg sitter och skriver på ett tjänsterum; det är kväll, höst, mörker och tystnad råder. In på rummet kommer vännen och bibliotekarien Richard Bergström och lämnar över ett manuskript till en artikel för en årsbok. Artikeln handlar om den första svenska romanen, Adalrik och Giöthildas äwfentyr.

Strindberg sitter i sin tur och arbetar med en kulturhistorisk artikel åt Dagens Nyheter. Bergström kommenterar detta, i tron att det var S. kinsiska studier som fortlöpte, gratulerar till att artikeln om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. muttrar om det övermåttt som han måste producera för att hålla sig och de sina flytande… Hans artikel är dessutom försenad… Samtalet fortsätter, Bergsröm måste gå. S. sitter kvar. Han har lovat att se över manuskriptet.

Tanken på den bitvis mustiga, men ack så tröttande Mörckska romanen roar honom ändå… Få se, Bergströms manuskript sträcker sig över tre ark, tättskrivna, med en handstil som lämnar en del spännande och roande upplysningar om dess innehavare och exekutör… S. ler, men bara för sig själv, när han tänker på vännen Richard Bergström. Honom har han att tacka för sin tjänst på Kungliga biblioteket. Han var tidigare S. lärare i Klara skola. Han kommmer ihåg sitt första möte med dess föreståndare, numera överibibliotekarien Klemming, som tog emot honom på ett överfyllt tjänsterum i bibliotekets dåvarande lokaler på Stockholms slott. Det var i nordöstra delen av norra flygeln, med utsikt över Norrbro. Förhållandena var usla, lokalerna utkylda. En bibliotekspäls fanns hängande för de som tvingades vistas där.

[Klemmings historia i korthet.]

Klemming var själv tidigt en boksamlare. Han skänkte sina ihopbragta samlingar av litteratur till KB när han 1856 blev t.f. amanuens. När Klemming uppordnade samlingarna i den nya byggnaden lät han skilja den svenska samlingen från den utländska. Fövaltningen förlades till centrum av byggnaden, för att spara tid och besvär. Där fanns låga gallerier, vart och ett försett med sitt särskilda märke, och böckerna ställdes upp fackvis på mindre, portativa hyllor. Alla var av samma storlek varigenom en omflytting skulle kunna verkställas med yttersta lätthet och utan att rubba ordningen i biblioteket, eftersom det inte fanns någon lokalbeteckning (gallerimärke) angiven i böcker eller kataloger, utan endast de olika litteraturavdelningarnas signaturer.

[Dito Bergströms.]

Under kvällens lopp hörs Klemming från sitt tjänsterum; han vandrar runt i biblioteket, ljudet av frasandet av böcker som bläddras, stolar som skrapar mot golvet etc. Någon gång möts de, antingen i biblioteket eller i korridoren utanför tjänsterummet.

S. läser Bergströms manuskript; grymtar, gör utfall i repliker och far med pennan över B:s manuskript, ristar i marginalen sina åsikter, medhåll såväl som mothåll. Det är bra att den [romanen] är på svenska, en bragd, men mycket är krims-krams, utfyllnad, tidens smak för en religiositet och moralisk fostran som S. har svårt för.

Det kulturhistoriska i läsupplevelsen fångar honom. De tidigare ägarnas öden och levnadsomständigheter får tankarna att lätta. Han finner flera namnteckningar, och även belägg för att bokens lästs under en resa till Kalmar. Han börjar genast fundera över sjuttonhundratalets vägsystem i Sverige; skjutsstadgor, gästgiverier, taxor m.m. Han söker i biblioteket reda på Georg Biurman, ''Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunnga orter uti Svea- och Göta-Riken samt Stor-Förstendömet Finland'', utgiven i Stockholm 1776.

En annan tid glimtar fram genom bokens sidor, annorlunda än den tid som Adalrik och Giöthilda genomlever i boken. En högst verklig tid, för de människor som fört boken vidare genom nästan ett och ett halvt sekel.