Det var en afton i mitten av november. Han hade tagit en promenad på Södermalm, blickat ut från den lilla trädgården på Mosebacke, och under det att blicken panorerade över alla kyrktornen ältade han kritikernas insiktslösa påståenden och tyckanden om Röda rummet, som nyligen utgivits på Albert Bonniers förlag. Därefter hade han gått nerför den kullerstensbelagda Urvädersgränd och vidare ner till Södermalms-torg och därifrån tagit en droska till Humlegården.

Inne i den stora, nyligen uppförda, biblioteksbyggnaden var det tyst. Han styrde stegen mot ett av de fåtaliga tjänsterummen. Endast tio tjänster fanns, trots att biblioteket nu hade organiserats om och blivit en statlig myndighet.

Han hade kunnat följa hur byggnadsarbetena fortskridit, ända sedan han började sin tjänst för fem år sedan, då på sin väg till slottet och de lokaler som Kungliga biblioteket disponerade där.

Bygget av det nya biblioteket hade startat redan tre år innan, 1871, men blev inte klart förrän 1877. Arkitekten hette Gustav Dahl och byggnaden hade interiört utformats efter noggranna anvisningar från den inflytelserika och dynamiske särlingen Klemming, som förestod biblioteket. Han hade redan 1864 lämnat in en plan till en ny byggnad.

Ljudet av en pennas raspande mot ett pappersark fyllde rummet. Att döma av ljudet var pikturen inte sirlig, men korrekt; en biblioteksmans nitiskt utmejslade bokstäver fyllde arket i god fart.

På skrivbordet låg några böcker med främmande tecken på omslagen. Handen lyftes och en droppe bläck släppte nesligen från spetsen och gjorde ett magplask mot den ljusa ytan, när ett plötsligt ljud fick honom att surmulet vända sig om mot dörren, som efter en alltför ljudlig knackning öppnades.

Ett ansikte blottades i öppningen.

— Nej, se Bergström… kvar så här sent?

Den bitska ilskan hade snabbt börjat strömma ut i hans kropp och var nästan på väg ut genom munnen, men övergick hastigt till ett leende. Det sura svaldes.

— Kom in…

Bergström klev raskt in i rummet, slet till sig en stol och slog sig ner bredvid extra ordinarie amanuensen Strindberg, vars tjänst nu blivit något mera fast, dock ej ordinarie.

— Såå, du sitter med dina kinesiska översättningar? Förresten, man får gratulera till att din artikel om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. svarade inte utan förklarade att han satt och skrev på en artikel åt Dagens Nyheter.

— Jag tvingas skriva både det ena och det andra, pengarna tenderar att aldrig räcka till hur hög produktion jag än försöker hålla… även om den tjänst jag uppehåller här, ändå gjort tillvaron något lättare.

B. nickade.

— Jag har skrivit en artikel till Härolden. Egentligen har jag bara snyggat till ett gammalt utkast jag hade liggande om Sveriges första roman. Jag tänkte om du ville läsa det?

S. tog de fåtaliga arken och nickade.

— När ska det lämnas in? 

— Snart, mycket snart, muttrade B. Nej, jag tänkte gå för kvällen. Kanske kan vi dryfta dina kommentarer i morgon, under vår morgonpromenad?

Så stängdes dörren bakom B. och rummet blev åter tyst.